Då var det dags att beställa hem medicinerna igen. Dock har de glömt proveran så måste ringa om det. Men det är flera veckor kvar innan jag ska börja med de så. Dock känner jag mig inte riktigt redo för nästa omgång. Eller egentligen är det så att jag inte orkar hoppas att vi ska lyckas för att jag är så rädd för ett till misslyckande. Vet inte vad jag skulle göra då eftersom jag mår så pass dåligt som jag gör efter den här förlusten. Men iaf så tror inte min sambo att det kommer fungera om jag har den här inställningen. Men jag orkar inte med att bygga upp alla förhoppningar och sen rycks allt bara ifrån en. Jag hade hoppet ett tag direkt efter missfallet när vi skulle få börja så fort igen. Att vi skulle börja nästa cykel (med provera då) men så blev det ju inte. Istället blev det två långa jobbiga månaders väntetid..